Licancabur

Om man slår upp högst belägna scuba dive i Guinness Rekordbok så ser man att det detta rekord innehas av ett gäng dykare ledda av Johan Reinhard från Sea World Research Institute i San Diego. Tillsammans gjorde de flera dyk i kratersjön Licancabur i Chile under perioden 14-17 november 1982. Redan året innan hade Reinhard dykt i sjön, fast då fridök han utan tuber. Samma sjö utforskades sedan ytterligare av Henri Garcia den 16 januari 1995 i samband med den chilenska Expedicion America.

licanbur

Sjön Licancabur är en kratersjö belägen på vulkanen med samma namn. Sjön ligger 5 900 meter över havet vilket gör den till en av världens högst belägna sjöar. Sjön, vars yta är 70 meter x 90 meter, är täckt av is under större delen av året så den som vill dyka här måste välja säsong med omsorg såvida man inte är sugen på att göra ett isdyk. När det är som kallast uppe på vulkanen Licancabur ligger temperaturen under minus 30 grader C.

På den här höjden har luften inte alls lika mycket syre som nere vid havsnivån, något som är viktigt att ta med i beräkningen om man planerar en expedition till sjön – oavsett om man tänker dyka eller ej. Man kommer också att utsättas för intensiv solstrålning dagtid. Att dyka i sjön Licancabur är långt ifrån riskfritt och kräver omfattande förberedelser och kunskaper om man ska kunna göra det på ett någorlunda säkert vis. Bara att ta sig upp till sjön är en utmaning i sig.

Det finns inte några fiskar eller liknande i Licancabursjön, men här finns liv i form av zooplankton och en del andra mycket små organismer.

Vulkanen Licancabur

Vulkanen Licancabur är en symmetrisk stratovulkan som ligger i Anderna, på gränsen mellan Chile och Bolivia, i ett område som domineras av den stora saltöknen Salar de Atacama. De lägsta två tredjedelarna av vulkanens nordöstra sluttning hör till Bolivia, medan resten av vulkanen hör till Chile. Detta innebär bland annat att hela sjön Licancabur ligger på chilenskt territorium.

Vulkanens Licancaburs högsta punkt ligger 5 920 meter över havet. När vulkanen hade sitt senaste stora utbrott är oklart, men arkeologiska fynd på toppen tyder på att det var åtminstone 500 år – 1000 år sedan. Dessa fynd indikerar också att människor besteg vulkanen innan européer kom till området.

Namnet Licancabur kommer från Kunzafolket, som kallade vulkanen för lican (folk) cabur (berg).

Mer om världsrekordet

Första gången arkeologen Johan Reinhard klättrade upp på vulkanen Licancabur var i april 1980. Han arbetade då som upptäcktsresande för National Geographic Society och gav sig upp på vulkanen för att leta efter platser som visade tecken på att ha varit heliga för Inkafolket. Han visste att det fanns ruiner längs kratern, och han hade dessutom hört rykten om att en guldstaty skulle ha släppts ned i sjön. Många sjöar i Anderna har använts som offerplatser för Inkafolket, så att de skulle ha offrat en staty i den här sjön var inte alls orimligt.

När Reinhard nådde fram till sjön i april 1980 var den frusen. Han valde därför att återvända under sommaren 1980 och gjorde då flera fridyk i sjön som nu var några plusgrader varm. Reinhard var van vid att kunna fridyka ned till 15 meter i havet, men på den här höga höjden med den syrefattiga luften krävdes det en enorm ansträngning att nå ned till botten av sjön trots att Licancabursjön bara är cirka 6 meter djup som mest. Reinhard bestämde sig därför för att återvända ytterligare en gång – och då skulle han ta med sig dyktuber.

Sagt och gjort, i november 1982 genomförde Reinhard – tillsammans med fyra andra personer – tre turer uppför Licanburvulkanen från baslägret på 1 500 meter höjd. De fick upp dykutrustningar, torrdräkter, syrgastuber, blyvikter, metalldetektor och en gummibåt till sjön.

Under fyra dagar genomförde gruppen elva dyk. De genomsökte sjöns botten med metalldetektorn men hittade inte någon sjunken staty, vare sig av guld eller av någon annan metall. Inte heller några andra arkeologiska fynd gjordes i sjön. Däremot träffade de på en art av zooplankton som tidigare hade varit helt okänd för vetenskapen, och som de bevarade i formaldehyd och tog med sig ned till civilisationen.